Det var det här med förlossningen.
Jo jag har liksom inte tagit mig tid att ge er berättelsen om den eftersom att den var som den var.
Den slutade såklart bra men den var stor panik o rädsla för att komma dit.

13 januari, torsdag, 4 dagar över BF. Mådde på morgonen som jag gjort alla andra dagar. Hade haft sammandragningar ända sedan ett par dagar innan julafton, kraftiga dessutom. Förvärkarna satte under dagen igång, runt tolv tiden. Kunde dock inte urskilja dom från sammandragningarna som vart. Men ändå, jage hade ont i ryggen i övrigt så på med TENS-apparaten i ljumskar o lår.. Kanske kanske att det hade satt igång, om inte annat så kunde jag efter ca två timmar konstatera att nu var det iaf igång.
Johan var vid 16.30 hemma igen från jobbet, frågande över att jag inte ringt o sagt att det hade satt igång, berodde ju dock på att jag hade så svårt att urskilja sammandragningarna från förvärkarna.
O jag som ändå gjort det en gång tidigare, men ingen förlossning é den andra lik, inte ens dina egna.

Dagen gick, kvällen kom, kvällen gick o natten kom. Jag kunde inte sova. Det sägs att värkar och sammandragningar känns betydligt mycket mer när man redan gått igenom en förlossning o jisses det gjorde det!
Johan somnade. Vid 23.00 ringde jag förlossningen första gången, jag hade mycket svårare för smärtan denna gången. Vi samtala om val och om den tidigare förlossningen, bla om att jag gick i två dagar med förvärkar innan det blev dags att åka in, kanske kunde det ta lång tid även denna gång, kanske inte. Jag valde att hålla ut.
Jag ställde mig i duschen 40minuter, tog Alvedon, körde med TENS-apparaten, Johan fick mellan varven massera när det var dom värst..
Ringde Mamma/Mormor vid 00.30, hon var som tur var vaken o kom för att ta hand om Klara ifall vi skulle behöva åka in.
Jag sov sammanlagt en timma den natten, med avbrott....
Vid 05.30 började huset vakna, Johan gjorde iordning frukost i vanlig ordning, extra mycket godsaker, fibrer och juice bla, till mig, så jag kunde få i mig så mycket energi som möjligt ifall att det snart var dags. 
Försökte få tiden att gå. Johan la i smyg iordning allt för färden, kollade väskan en sista gång, packade in allt som behövdes i bilen. Han rakade sig och tog en dusch, sen var han redo! Tänk om man själv kunde känna sig lika redo vid det tillfället.
Har inte jätte koll på tiden längre.
Vi 10.30 orkade jag inte härda ut längre, jag ringde förlossningen och sa att nu kommer vi! -Ni é sååå välkomna!

Väl inne. Undersökningrsummet, var öppen 4-5cm, kunde inte ligga still med CTG på mig, vilket jag var tvungen att göra ifall jag skulle få bada, vilket jag ville eftersom att det funkade så bra första gången med det.
Var tvungen att röra mig under tiden vilket inte alls var bra när man mätte med CTG.
Massage av Johan, kunde inte ha på mig TENS eftersom att det störde kurvan, även mitt velande förstörde kurvan o vi var tvungna att börja om på nytt hela tiden. Det hela tog 80 minuter o vi skulle bara behöva vara i undersökningrummet i 30 minuter men eftersom att jag störde till det hela tiden så blev det så utdraget.
Jag var överlycklig över att få ta på mig TENS´en igen efter det! Påväg till förlossningsrummet, precis likadant rum som första förlossningen, vägg i vägg, såg fram emot lustgas o varmt bad, då tog batterierna i TENS-apparaten slut! Jag chockades o nästan sprang fram till förlossningsrummet i hopp om att lustgasen var igång!
Vilket den inte var så klart så jag andades igenom två värkar, värkar som verkligen sista timmen hade tagit fart. 2-3 minuters mellanrum. Blev relativt avslappnad under första tiden i badet, sedan kom det ännu intensivare värkar, allt var så mycket kraftigare än i första förlossningen.
Efter 1 timma o 30 minuter i badet var jag tvungen att gå upp för kontroll, vilket jag verkligen inte hade någon lust till, det var mycket mer bekvämt i badet med duschstrålarna på ljumskarna o lust gasen tätt intill. Det tog emot att gå upp men upp kom jag efter många om o men. -Du får hoppa tillbaka ner i badet när vi undersökt dig!
Men fick jag det, nej, jag var redan öppen 10cm. ;/ Både positivt o negativt.
Maria-barnmorskan tog hål på hinnorna eftersom att vattnet inte gått än.
Så det var bara o härda ut.
Vi blev lämnade, barnmorskan kom in efter en stund. Undersökte o sa att det é nog ett tag till kvar, likadant kände jag, jag kände inte det där trycket än. Hon skulle snart komma tillbaka igen då dom skulle gå ronden.
Vi tog oss igenom värkarna, Johan o jag. Han masserade ljumskarna som en galning på order av mig.
Vi pratade, skrattade o försökte fördriva tiden på något konstigt sätt.
5 minuter efter att barnmorskan gått.
Rätt som det var så kom dom, ingen förvarning. Jag skrek av smärta, rakt ut, från ingenstans. Högre än jag någonsin skrikit förr. Det skulle inte hända nu, jag hade lång tid kvar.
Sen tog dom aldrig slut. Det var ingen vila mellan krystvärkarna. Det gick inte att släppa lustgasen. Dom försvann aldrig. Efter 3 minuter kom en undersköterska springande, sen barnmorskan, o ännu en undersköterska. Värkarna tog inte slut o jag fick inga andetag att ta igen mig.
Två stycken, vad jag trodde var praktikanter, kom in. Vilka visade sig vara läkare efter mitt utrop om -Inga praktikanter.
Panik inträffade, ingen sa något vilket var positivt i sig men jag såg deras blickar. Dom tittade på skärmen snett bakom mig som visar bebisens hjärtljud. O jag såg på Johan att något var fel. Tänkte bara att nu dör den, livet som vi skapat, som jag bärt på i 9 månader... Hjärtljuden var nere på noll. Dom kom också försvann dom igen. Bebisen måste ut och det nu!
Jag fick ingen chans att försöka o i all hast, dom höll fast mig, tvingade på krystningar o la sig på magen för att hjälpa till att trycka ut den. Jag hade ingen kraft kvar eftersom att jag inte fick chansen att ta igen mig. Mitt i allt så skrämde den ena läkaren upp mig. -Det blir nog klipp o klocka.
Då la jag ner. Dock så hade jag en hemskt duktig barnmorska som avrådde o sa- Nejdå, detta klarar Emma, hon é stark!
Tack gode Gud för det, efter tre krystningar till och med barnmorskan o sköterskornas hjälp så kom Hon klockan 16.59 ut!
Blå o navelsträngen tre varv runt halsen skakade dom igång henne o där kom det vi alla väntat på. Det där underbara skriket. Hela jag sjönk ihop o kände först då att jag lever själv. En stor sten släpptes från mitt hjärta. Hon lever!
Olivia, 3360gram o 50cm lång!

Olivia Emma Vilna! 14/1-2011


Du, Olivia, mitt hjärta! Du é underbar! Vi älskar dig så! Du och din syster fulländar oss!
Välkommen till oss stjärnan!