Det är en stor omställning att bli mamma.
Det är så mycket större än vad folk tror.
Från att bara vara "Emma" så är man nu "Mamma".
Mamma blir man inte bara över en natt.
Man behöver dom där "nio" månaderna för att förbereda sig.
Och sen några månader efter för att förstå att man faktiskt är mamma, många behöver ännu längre tid på sig anser jag.
Många funderingar man hade under dessa månader va, hur blir min o Johans relation?, hur blir min relation till mina vänner?, hur kommer vår lill* att bli?, hur blir förlossningen????

Jag har läst mycket om att man kommer sin egna mamma mycket närmare när man får barn och det stämmer verkligen för Mig och min mamma!

Min "psykolog" och käraste vän Caroline var toppen att ha under min graviditet.
Hon har alltid vart min pärla!
Hon blev min "dragkraft" under sista veckorna under graviditeten.
Hade mått så bra (psykiskt) under hela graviditeten men sista tre veckorna ville ja bara försvinna!
Hon lyfte mig snabbt och fick mig alltid på bättre humör.
ÄLSKAR henne såååå!!!.............................

Det var ju inte bara jag som skulle ha barn utan även Johan.
Det är ju självklart att det är inte likadant för pappan att ta till sig ett barn såsom för mamman.
Men Johan hade sina stunder med magen.
Han ville berätta för hela världen när vi blev gravida att han skulle bli pappa!
Han va helt underbar under graviditeten.

"Från 26 januari till ca 1 juni spydde jag i ett! Morgon, lunch o kväll. På jobbet, i klädesaffären, på middagar, m.m.
Man beräknade att vi blev gravida på Lucia-dagen 2007 och att förlossningstidpunkten var 17 september.
Vi åkte många gånger fram och tillbaka till Borås för att göra kontroller pga att vi gått så långt över tiden..
Men jag ville inte ha någon igångsättning, så länge lill*n mådde bra så kunde jag gott hålla ut.
Fredagen den 3 oktober började värkarna, 16.00 satte sig Johan och Jag i bilen och skulle hem till mamma för att käka middag och då kände jag att vi får nog ta med oss TENS-apparaten i bilen.
Jag hade svårt att sitta still i mammas kökssoffa medans Johan i smyg räknade tiden mellan värkarna. Kl 22 åkte vi hem igen med apparaten i högsta hugg! Redo för nästa värk. Inte alls så farligt dock som jag hade räknat med.
Sov knappt något under fre-lördag, fortfarande med TENS (the savior). ;)
Lördag morgon ringde vi Förlossningen efter många om och men, jag väntade ju på mer smärta.
Vi höll ut hela dagen och åkte upp till Caroline och Eric, käkade smet och nybakade bullar. Och sen hem igen, köpte pizza och kollade på film, försökte iaf!
21.00 prick!, gick vattnet. Jag flög upp ur sängen, vem vill ha en massa fostervatten i sängmadrassen!
NU blev Johan stressad, han ringde Förlossningen igen och dom sa -Ja då kan ni bara komma in. Glöm ej ID, patientkortet och mössa till den lill*.
Jag duschade innan och traskade lugnt in i bilen medans blivande pappa Johan var lite mer hysterisk.
 Väl på Förlossningen i Borås lugnade han sig.
Min barnmorska hette Victoria Ivarsson och var från Hyssna, jag hade fixat det ändå men vilken människa. Så lugn och härlig! Tack! 
Vi var på Förlossningen 21.45 och ca kl. 23.30 fick vi vårt förlossningsrum.
Längst ner i gången på vänster sida med ett stort fönster från golv till tak.
Det var storm ute, men inget som jag märkte av.
Och stort badkar där jag låg i i två timmar, sovandes mellan värkarna. (hade ju knappt sovt sedan tors-fre)
Kräktes gjorde jag oxå men det var ju en sak man var van vid vid det här laget.
Johan satt brevid hela tiden. Han gick inte ens på toa! ;) (han varken ville eller vågade)
Efter badet var jag helt öppen och "redo", redo blir man aldrig!
Johan masserade ljumsken konstant, där den mesta smärtan satt.
Ca 04.00 började krystvärkarna.
Pappa Johan satt och grät redan innan "den" hade kommit ut för att han hade råkat tjuvkika lite.
Söndagen den 5 Oktober kl. 06.15 kom vår älskade Klara ut!
En liten hårtuss på 4090 gr och 53 cm lång!
En så häftig upplevelse!
Det är grymt att föda barn!"

---

Det blev aldrig "Hysteriskt".
Det blir vad man gör det till. Även om man kanske inte har lust att tänka på det just då.
Jag hade ingen ångest, jag sa aldrig att "nej jag fixar inte det här".
Jag kände aldrig någon rädsla eller någon ångest. Jag kände aldrig att nu flyr jag härifrån.
Jag kände sådan tilit, till både Johan och vår barnmorska Victoria.
Jag anser att jag fick en så bra förlossning för att jag var såpass påläst, jag var så förberedd att jag skulle känna en sådan smärta som är väldigt svår att beskriva. Det går inte att beskriva!
För min förlossning var bra, jag var positivt överraskad.
Hade inte Johans och min relation vart så bra så hade det nog vart svårare, han är ju min trygghet.
Och hade jag inte vart så positiv i graviditeten så hade det nog också spelat in.
Smärtan är individuell.
Den varierar från person till person, och förlossning till förlossning.
Jag hanterade smärtan bra, jag tror att det även kan spela in vad man vart med om tidigare, både psykiskt och fysiskt.
Hade jag hållit tillbaka smärtan mer istället för att slappna av så så hade det nog vart värre.
Jag tycker det var häftigt att föda barn och det är något man aldrig glömmer!

---

Nästa gång skall Caroline få vara med!

---

Klara, man kan inte beskriva i ord hur mycket hon betyder för mig och hur mycket vi älskar henne.
Johan och Jag delar det vackraste i livet man kan få uppleva.

Mamma till Klara